Hundspannsåkning uppstod som ett sätt leva på åtminstone tre separata ställen i den arktiska världen.
Den ena var på ön Grönland, där inuiterna formade, genom århundraden, en stark, tålig och väl bepälsad hund, idag kallad för Grönlands hund. Man färdades på havsisarna med en släde byggd av drivved och ihopsatt med senor och läderband. Inuiterna spände fast allt från några upp till 12-14 hundar, som drog släden i var sitt, lika långt läderband, varav kommer anspännings sätt- ”solfjäder”. Detta sätt att dra släde passar utmärkt då man förflyttar sig över de öppna vidderna på Grönland. Hundarna används än idag för att dra tunga jaktbyten från havsiskanten hem. Grönlands hund användes även till jakt på isbjörn och är en mycket tuff hund som tål hunger och kyla väl.
Grönlands hund är en del av det grönländska kulturarvet och för att skydda rasen från inbladning av andra hundar råder idag införelseförbud av hundar till östra Grönland.
Antalet hundar i rasen är relativt fåtaligt utanför Grönland och hunden anses vara svår att dressera, vilket säkert är en sanning med modifikation.
I Sibirien uppstod hundspannskörning parallellt på flera ställen främst längst kustlinjen.
Hundspannskörning kan bara utvecklas i en region med god tillgång på kött under stora delar av året. Det finns i stort sätt bara två födokällor i naturen som gör det möjligt att föda upp en skock draghundar: Det ena är jaktbyte från de polara haven som säl, valross och val. Det andra är de laxrika älvarna. Längs den sibiriska kusten fanns det god tillgång till de båda födokällorna. Från Sibirien härstammar den idag mest populära polarhunden: Siberian husky och den idag kritvita, lurviga Samojeden.
Sibirien husky är en lättbyggd, uthållig och mycket social hund som saknar all antydan till vaktinstinkt. Det är en hund som med lätthet förflyttar sig flera mil om dagen och är skapad för att dra medeltunga laster. Idag säger man att Siberian husky härstammar från Amerika, vilket stämmer bara delvis. Rasen formades av tjuktjerfolket i nordöstligaste delarna av Sibirien och anses vara en av världens äldsta hundraser. Tjuktjerna behandlade sina hundar väl, i tron, att i hundarna levde de avlidnas andar. Man delade mat och tält med hundarna och detta även i svälttider. Hundarna hjälpte tjuktjerna att förflytta sig på de enorma sibiriska vidderna och drog hem jaktbyte. Hemma i kåtorna lämnades små barn med hundarna som barnvakt när de vuxna gav sig på jakt. Denna samlevnad skapade en hund som saknar varje aggressivitet gentemot människor och är alltid lika vänlig mot alla. Tjuktjerna utvecklade, till perfektion, konsten att köra hund. Sittande på lätta kälkar, hopbundna av dvärgbjörksgrenar, styrde de hundarna enbart med rösten. Tjukjerna spände fast stora spann på över tjugo hundar och tävlade gärna med varandra om skicklighet och hastigheter i hundspannsåkning.
Under ”guldruschen” i Alaska i början av 1900-talet rådde det stor brist på dugliga draghundar samtidigt som draghundstävlingar började växa fram som ett sätt att visa upp sig i Alaska. Som draghundar användes dels olika indianhundar och alla möjliga europeiska hundar som släpades fram till Alaska under ”guldruschen”.
En driftig pälshandlare William Goosak, kom på idén att köpa draghundar från Sibirien och lyckades genomföra flera handelsresor till Tjuktien och föra över flera hundra hundar till Alaska. En norrman Leonard Seppala tränande sedan ett spann Siberian husky som skulle dra forskaren Roald Amundsen till Nordpolen. När expeditionen ställdes in pga 1:a Världskriget så fick Seppala ta över hundarna som senare besegrade alla andra hundspann i olika tävlingar i Nordvästra Alaska. Dessa relativt små hundar etablerade sig direkt som vinnare på hundspannstävlingar under flera decennier framöver. Anspännings ”nome” där hundarna springer två och två kommer ursprungligen från Sibirien och togs över i Alaska. Nomestilen passar bra för att förflytta sig i varierad skogs- och fjällterräng där trånga passager direkt skulle stoppa det grönländska spannet, som är mycket brett.
Från Sibirien härstammar också Samojedhundarna, som ibland kallas ”Den leende hunden”, på grund av sitt karaktäristiska ansiktsuttryck. Hela rasen härstammar idag från enbart tre st. individer som fördes över till England i slutet av 1800-talet. Sedan dess blev Samejeder framavlade enbart inriktat på utseende och för den vita, vackra pälsens skull. Ursprungligen var det dock en flerfärgad och tålig hund med tjock päls och väl anpassad till hårt arbete framför släden, eller också som vallhund för renhjordarna. Idag används rasen enbart i liten utsträckning, men det finns naturligtvis många entusiaster som har lyckats återskapa draghundsegenskaperna hos Samojeden. Dessa egenskaper var nästan helt var borta under flera decennier.
I den övriga världen användes hundarna mer sällan som dragdjur, i alla fall när det gäller att köra ett helt hundspann. I den arktiska delen av Alaska använde Inuiterna starka och ganska stora hundar, Alaskan Malamuter. Dessa används som allround hundarna, som kan dra laster både på sommaren och på vintern, men sällan i stora spann.
Guldruschtiden i Alaska utgjorde en smältdegel för olika hundar som användes till drag. De gamla indianhundarna blandade sig med europeiska jakthundar och senare även med den importerade Siberien huskyn. Ur denna smältdegel uppstod olika hundtyper, idag kallade gemensamt för ”Alaskan husky” vilket är en beteckning för en hund avsedd för arbete framför släden. Alaskan husky är dock ingen erkänd hundras.
Idag har vi alltså fyra polarhundsraser: Grönlands hund, Siberian husky, Samojeder och Alaskan Malamut. I tävlingssammanhang och som turist har man den största chansen att stöta på den ibland blåögda Siberian huskyn. Dessa hundar lever gärna i större flockar som behövs för nomekörning och hävdar sig väl både på tävlingsarenan och som turhund.
Utöver dessa polarhundar har det blivit allt mer populärt att använda sig av blandrashundar i draghundssammanhang.
Dessa blandningar kan vara ovannämnda ”Alaskan husky” och även nyare hundtyper där man korsar Alaskan- och Siberian husky med andra hundraser för att få en snabb och uthållig draghund.
Flertalet hundar som idag används inom turismen och inom tävlingar, är dessa blandrashundar. Som turist är det lätt att bli besviken om man inte träffar på de ”äkta” polarhundarna, som man har förväntat sig skall dra släden. Många av dessa hundar har dålig päls och hängöron. Misströsta dock inte. I de flesta fall är det mycket bra draghundar, som är särskilt avlade för arbete i spåret. Vill man dock uppleva riktiga polarhundar under sin semester, får man vända sig till en hundspannsförare som kör med polarhundar.
Varför kör man hundspann idag?
Det är framförallt ett otroligt effektivt och snabbt sätt att förflytta sig på över snötäckta vidder bortom civilisationen. Sen är hundspannsåkning en fantastisk sport där människa och djur samverkar och där framflyttningen bygger på hundarnas otroliga lust till arbete. De äkta draghundarna är skapade för att dra en släde och de ser det som sin viktigaste uppgift i livet, De älskar att dra, vilket man hör direkt på det öronbedövande ylet, när utrustningen och slädarna ställs fram och hundarna vet att de ska ut springa. När hundspannet väl har startat blir det helt tyst. Det är bara snön som låter under medarna, hundarna hittar snabbt ett tempo som passar väl till terrängen och lasten och kan springa oavbrutet, som i trans, i flera timmar.
För en besökare, i denna arktiska värld, är det bra att veta att hundspannsåkning alltid är ett äventyr både för människan och hundarna. Båda parter är starkt beroende av varandra och allt annat som händer längs spåret. Utan föraren bli hundarna snart förvirrade och vilsna och utan hundarnas vilja till arbete skulle det inte alls vara möjligt att starta hundspanns turen. Hundspannsåkning kräver att man som förare hjälper till på alla sätt vilket kan betyda att man springer bredvid släden och ”puttar på” i uppförsbackarna och när det går tungt för hundarna. Framförallt är det dock viktigt att man är mjuk och elastisk i kroppen för att följa slädens rörelser i terrängen, samt att man håller sig själv på gott humör. Hundarna känner direkt förarens stämning och bli lätt smittad av denna. Spara inte på glada tillrop och uppmuntrande ord till hundarna. För dem är det viktigt att känna förtroende och tillit till den personen som styr dem.
Hundspannskörning kräver också att man, som förare aktivt hjälper till i arbetet, detta avhjälper också våra ev. problem med kylan. Rörelse är den bästa medicinen för att förhindra att man börjar frysa, så om du känner dig kall och tempot och terrängen tillåter detta – spring bredvid släden eller sparka energiskt med det ena benet.
Den vanliga uppfattningen är att hundspannskörning är ett äventyrligt sätt att förflytta sig på . Detta stämmer väl, man vet aldrig hur resan kommer att gestalta sig, vilka djur man får träffa och framförallt spårens beskaffenhet när det gäller snöns bärighet.
Själva hundspannsåkningen är dock inte svår, hela konsten består i att hålla balansen och hålla i sig. Hundarna fixar resten och de ska vara vältränade för uppgiften. En genomsnittlig draghund springer flera hundra kilometer under försäsongen och gärna över tusen under varje vinter. En vältränad draghund älskar sitt arbete och njuter av varje utflykt eller fjälltur. Det värsta man kan utsätta en äkta draghund för är att lämna den hemma medan kennel-kamraterna får arbeta i spåret!
Ett hundspann är inte det andra likt. Som besökare i denna arktiska värld är det bäst att utgå ifrån att hundarna inte kommer att vänta på dig. Håll ett stadigt grepp om släden i alla lägen och lämna aldrig släden utan att parkera med ett snöankare. Som turist får man alltid bra instruktioner om hur man ska bete sig och vad som är viktigt på den aktuella sträckan. Man färdas oftast med sitt spann bakom en guide, som kör det främre spannet. Vid eventuella problem, kommer guiden att stoppa dina hundar och hjälpa dig på alla sätt.
När det gäller klädseln är riktigt varma kängor den viktigaste delen av utrustningen. De ska vara lite större i storleken än vanliga skor och det skall finnas plats för flera par sockor och dubbla sulor, men det får aldrig bli trångt i skorna. Skorna ska dock inte hindra dig från att springa och sparka i spåret.
En vanlig skoteroverall, vind-tät mössa med öronlappar och gärna dubbla handskar samt ”lager på lager” principen, utgör resten av utrustningen.
I många fall finns hela utrustningen att hyra hos din hundspannsguide.
I draghundsvärlden, precis som i alla andra världar, finns det bättre och sämre arrangörer. När du bokar ditt hundspannsäventyr, var noga med att du färdas med en guide som tar väl hand om sina djur, året runt. En draghund är ganska dyr i drift om man ska ge honom ett bra hem, veterinärvård och kvalificerad träning. Ditt livs resa med slädhundar måste få kosta. Hundarna är inga maskiner som kan ställas undan under sommarhalvåret, de kräver av sin ägare mycket arbete, högkvalitativ foder och mycket kärlek – året runt.
| 
